Ambassadörer i morgonrock

I måndags var det dags att åka till amerikanska ambassaden! Vi tog bussen i god tid och var framme 20 minuter innan vi borde varit framme. Väl vid ambassaden fick vi ställa oss ute i regnet i en liten kö och vänta. Man kände sig verkligen som en invandrare som får genomgå procedurer och be snällt om att få komma in i landet. När det var min tur fick jag visa upp hur jag såg ut innanför jackan och mina skosulor innan jag fick komma in till säkerhetskontrollen. Där fick jag lämna all min elektronik och dricka av mitt vatten för att visa att det inte var sprängmedel. Sedan fick jag gå igenom en metalldetektor. När jag äntligen var inne lämnade jag alla mina papper och satte mig sedan för att vänta. Tack och lov hade jag tänkt på att ta med mig en bok, för väntetid utan elektronik är outhärdligt om man inte har någonting att läsa.


US embassy.jpg-for-web-normal

Efter 45 minuters väntetid blev ”Anna-Julia” framkallad (förstod först inte att de menade mig), för att ge fingeravtryck. Sedan var det dags för två och en halv timmes väntan innan jag blev framkallad igen för att svara på ett par frågor för att sedan få reda på att min visumansökan var godkänd.

67294434

Det kan inte vara särskilt roligt att arbeta på ett grått ställe med taggtråd. Amerikanerna på ambassaden tog sig själva på väldigt stort allvar. Ingen annan ambassad på gatan hade taggtråd och så allvarliga säkerhetskontroller. De andra ambassaderna såg faktiskt mysiga ut. Min mamma berättade att när hon var på svenska ambassaden i Bonn sprang hon på en ambassadör i morgonrock. Jag kan, med relativt stort självförtroende, påstå att detta aldrig hänt på amerikanska ambassaden. 

Klockan var tio i ett när jag kom ut, och tåget till Helsingborg gick tjugo över. Paniken inom mig steg, och jag hade ingen aning om hur jag skulle hinna till Centralen på en halvtimme. Just när jag ringde min mamma och hon hade skickat en taxi kom en buss som jag bestämde mig för att hoppa på. Man vet ju aldrig hur lång tid det tar för taxin att komma hit, tänkte jag. Tack vare felaktiga instruktioner hoppade jag av på fel hållplats, och frågade direkt en trevlig man efter snabbaste vägen till Centralstationen. Sedan sprang jag. I ösregn, och vad som kunde varit för livet. Lite onödigt, kanske du tänker, men hade jag inte sprungit så hade jag missat tåget. Det kom nämligen in samtidigt som jag på perrongen – SJ bestämde sig för att vara i tid för en gångs skull. Sedan bar det av hemåt!

Om jag endast kan ge ett tips kring ambassadbesöket är det följande: Kom förberedd, ha med ALLT. Stressen jag såg i ansiktet hos de som hade glömt någonting och som fick en timme på sig att åka ner till centrum och ordna det fick det att knyta sig i magen.

Och ta med en bok till ambassaden. Helst en bra bok.

Annonser

~ av sonojulia på april 17, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: