En till, sen aldrig mer.

Jag vill krypa ut ur mitt eget skinn. De rör sig, det vet jag. Gångarna är små, men de är lika verkliga som mina tankar. Sakta men säkert äts jag upp inifrån, medan tomhålen fylls till det dubbla med sådant man alltid ångrar i efterhand. Det där som man borde låtit bli, men alltid fann en anledning för. Det där som skapar en liten röst i huvudet som fnyser föraktfullt medan de andra dansar och skrattar, ovissa om hur det är. För de vet det inte som jag. Jag vill krypa ut ur mitt eget skinn. 

Annonser

~ av sonojulia på juni 15, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: